Karusellen snurrar runt i det som är att vara ett enda snurrande runt livets axel som bär det som är att vara ett enda läte av det skriket som kommer från innanmätets innandöme. För inget är som det som låter och som hörs när det kommer det som är att vara det sista av det som kommer sedan när det händer det att en del av allt i allt som är lekens allvar. Så för att det skall spelas detta som är att vrida på den spaken som är där som det ramlar ur detta som är stjärnor som fyller bägaren med allt i livets glansfyllda era. Inget kommer om inget får gå som är det som kan försvinna i ett enda slag som är när någon berättar att jag har och kommer aldrig att hitta det som är sant i det som är mitt. I det som är att vara ett enda och så av sanning i livets inre spelning som är det som vibrerar runt dig när du dansar och ser att ingen dans är den andra lik. Det som sedan går och som sedan är det som är ett enda sant väsen som är den som hittar det som är i dessa virvlande och av yrsel menat svar. På den gåtan som är att varför hittar jag inte den som skall fylla mig med en livsdans som jag har och vill ha inom mig i mitt dansanta livsegenskaps inre beteende. För att övervinna lusten att se sig om i det som är lustfyllt så måste det komma det som är att vara en kommen inre upplevelse i den spektakulära sättet att vara på. Ingen och inget är av det vetandet i vetenskapens fyllda överhet som kan om det vill komma att bli ett enda kommet svarsalternativ över det som händer i händelsens inre centrum. Där det är och kommer att vandras i alla inre vandringar som är där som inget är som det är när som allting blir ett enda av allting.