Världen idag

 

 

Det som är det absolut och enda viktiga som är att det aldrig kommer någon som räddar det som är så i oförstånd satt i den eldslukande drakens käft. För det som är satt kommer även att vara det som är och som finns i det som är kommet i det oförsvarliga intensiva och kalla. I det som har varit hämmat och som idag kallas för den oturliga eldens språngbräda. Men det finns en stråle i ett hörn och det är i det som är i det forna delen av Jerus. Som är att vara det att det en gång brann men av det som sedan kom förväxlades och fick en sådan fin känsla av det enda. Och det var att finna den sanna som endast fanns att finna och det var det som växte fram i det som är och för evigt skall förblinda världens allting. Så det var att komma igenom den öppning som är och för evigt skall vara en del av världens pelare som idag fortlöper sig igenom det som är kommer och som är. För det som sedan kom är att det även då var ett sant och så enkommet sätt att finnas till på och det förstods i det som var att förväntas att hända i den värld som idag är en modern stat och har det i sig i all den tid som är nu. För ingen vet det att det även finns och är ett enda negativt påstående som utfätts som belöning i det som är dem som belönade är. I det som är kommer som en svår tidsperiod som kan förväxlas med den syndabekännelse som sved i den kropp som fastnade i den kjedjan som var så tvinnad i den lilla dalens skugga. Där som inget är och inget finns men det kan få det att förändras om man sätter fart på det som skall fartsättas i det som heter i den evighet som är där allt en gång startade. Som en explosion och som fick världen att darra. För idag så finns det inga som inget vet att det finns delar som är så undanstoppade i sig så att kärlekens ord skall tvinna tvåtusentvåhundra varv runt den som stred om att föra det stora ordet vidare. Och det är att vara så hård i sitt sätt så att allting som är sant skall av sanning menas för att lätta upp det så kan dem som vet och som sitter på detta inre kunnade att se sig själva vara dem som beblandar sig med massan. Att tala är som att vara och tala är även att höra sig säga det som är att vara ett enda och så av förljugenhet. Att ingen i detta nu tror att det finns någon som kan tala sanning om det som hägrar i nutiden. För att förstå detta så måste det till en del som är att befästa det som bär på den stora och så av den vackra krukan som är fylld av vattnet som är av kunskapen om vattnets bärande i det som är en attityd av umbäranden i det som är fastsatt i leden. Som även är att kunna se och kunna se igen i det som är en skärva av den krukan som kan krossas i det som är att ingen vet att det är och att den skärvan kan spegla sig i världens sista hållfasthet. För ingen vet heller att den hållpunkten som vilar i det som är att vara en del av allt är att ingen som inte heller vet skall plocka upp allt som är att vara dessa delar av allt i det som är en del av det som skall plockas. Så förstår att inget är såsom det borde vara så stå inte och glo för ingen ser att det är ingen som ser att stå och göra det är som att inte veta att världen är en plats där nyheter sprids som en löpeld genom alla kanaler som finns. Och ingen bryr sig egentligen mera än att tala om att det kommer ingen som kan veta den sanna kanalen som är till alla hörn som är där journalisterna som buar åt det är dem som vet ett och annat. Om allt som är sagt och som är sett. Men att det är styrt som av en hand som bär på allt som är. Och det är att det kommer inget om inte det skrivs och att dem som läser inte egentligen vet att det brinner i den lada som står dem närmast. För där som den farsot får fatt i allt är där som det kommer fram att det är ett evigt tjatter om att veta och att veta igen. I det som är Förenta nationens fäste. Så att inget se i den som är och som sedan återigen far och återkommer skall den som talar vilja veta att ingen är som den som är så oklar i sig så att talet som är fastnar i den stora strupen. Som är och kommer för evigt att vara det som aldrig är som det skulle vara i det som kom som ett skott från den som inget visste om något. Utan sitter och lyfter på detta som är viktigheter i det som är skrivet i mängder av ark. Så att förstå detta så måste beslutsfattarna  se sig själva som legosar som är och blir dem som inte vet att dansa en legodans är som att veta att det brinner i det som är där det står skrivet att freden måste infinna sig. För ingen vet att det är och kommerett barn som vet och kan kanske känna till att veden som bränns är den ved som arken är gjorda av i det som också skall bli ett enda sant svar i det som är svarat på. Och det är att det kommer ett barnasinne som är det som skall för allt som sägs om det att det ett evigt kunnande om vad som sägs till barnet. Som har dem vuxna som bär på deras trohet om att finnas till i alla tjänstemännens skrivbord. För där som det finns en penna som är den som skriver under detta patrikala skrivelse som befäster allt som bär på det som är att vara ett sant sagt ord som är så osant egentligen. Men att den tjänsteman eller tjänstekvinna vet att orden är som ord är skrivna i oförstånd många gånger. För ingen kan veta att det finns dem som inte vet vad den som sitter i sina rum i dessa stora byggnader vet vad som sägs eller vad som skrivs i det bortersta av dem. Där krigen är av sådant vardag att kärleken druknar i detta som ingen vet att visa dig i. Och att det kommer ingen sedan att vara dem som sänder iväg en skrivelse i den dator som är så fastbunden i sig. Att inget kommer vidare om inte knappen på sänd sätts i rörlelse. Så i världen slutligen finns så många knappar som sänder iväg allting så att all budskap om kärlekens svarta del är där allting visar sig. Och att i världen idag så finns det inga som inte känner till att det kommer snart ett sant sätt att vara det som är kommet men ändock inte.