Stillhet

 

Se dig se mig i livets vagga där du och jag sakta vaggas fram i det som är den rogivande stunden på dagen som kommer efter att nattens sömn som har gett ny styrka. Som är att vara en liten stund på den första strimman av morgonen som väver dig och mig samman i tanken som sänds i den stunden då allting är så vilsamt. Och när det även kommer att hända det som är att vara ett enda sant sätt att vara på. Och det är att inte egentligen förstå att vara den du eller jag är när vi ser och hör allt som finns i den ljudliga stilla tiden. Där allting existerar och är i det som strålar ur det som finns i det enda sanna som är ett fint sätt att vara på i det som varaktigt är i den morgonrodnadens första ljustrimma.

 

Se även att det finns ett liv som kan växla från mörkt till ljust i den stunden som du eller jag ser att det är en stund av allvar när som livets alla trådar vävs samman i en stillhetens tidevarv. För inget är som att veta att det är kommet en klarhetens symbol som svävar ovanför det som är i den solbestänkta tillvaron som skymtar bortom allt där livets öppenhet är kommen. Så för att det skall vara klart så skall allting vävas samman i det som är att finnas i den blicken som ögat sänder till den bortersta som är där botten av allt som finns. Som är där allting vilar så i stillnadens famntag som är så given att inget är att förglömmas. I den stunden då allt som är finns och är det som visas och som sedan så sakta hörs i det som kan vara så i tysthet viskat. 

 

Så det kommer som en klang från det som är att vara en sång av det enda och riktiga som är att sjunga en stilla visa är som att veta att det finns ett liv i allt som är det enda av tillvarons sammankomst över allvetandets stund. Som är att inget finns och inget är så av det enda och stilla i det som är att vilja vara och vilja veta att inget är gånget över det som sjöns pärla av sjöglittrande stillhet. Som är att veta att det kommer en våg av det inre vetandet som stillar sig i det som är i den inre av allt som finns i det som är av liknelse av den inre roheten. 

 

För inget är såsom att det även är en vågrörelse som bedarrar och som svävar och som så sakta för sin egen klara och av den inre vetandet. Som är att vara det som är av den sanna och enda mötet med den längtansfulla vilan i rosenbädden. Som är där doften av den stilla och så av den sköra och enda knoppens öppning visar sig i den stunden som är då det sker av närhet till livets önskansfulla livslängtans minnesbild av stillhetens trädgård. För inget är så vackert som att sitta i denna trädgård  och förvänta sig att känna allt som doftar av det som finns och i detta som roheten bygger en enda bro till hjärtats inre. Som är att vara där och inse att inget kan så vara i detta nu som i stunden av allt som är så av längtan förstått till livets givna av kärlekens renhets livssymbol.