Saga till alla små och stora

 

 

En gång så fanns det en liten man som var så liten så att han kom att vara den som inget förstod av vad det var som skedde i detta nu. Så för att han skulle kunna tänka sig att förstå det budskapet som kom till alla små och stora så tog en han sin pistol som sköt tre skott. Och det första skottet som brändes av var det som kom att landa mellan benen på den kvinna som stod och sålde apelsiner som hon hade plockat på dagen. Och då fick den lille mannen se sig gå och inte förstå att det var det skottet som hade fått henne att vara så liten också och inte förstå att i alla apelsiner som hon sålde så fanns längtan att få till sig kraften att inte vilja se sig leva vidare. Så för att få se sig så illa behandlad av den mannen som var så liten så så gav hon ifrån sig ett litet pip som skulle förändra hela livsbanan för hennes nästkommande leverne. Och fick hon sådan fart att inte mera sälja dessa ruttna och så av mögel ankomna apelsiner som dom egentligen var. Så hon gick hem och ställde sig att le mot sig själv och lyckönska sig att hon inte hade fått skottet igenom sig. Så sedan gick den lille mannen vidare och sköt ett skott upp i luften endast för att markera att han var någon som man kunde räkna med. Och det ville ingen i den byn se sig som dom trodde på honom utan dom klev åt sidan och sa att vi kommer aldrig mera att höra dig om du skjuter upp i luften. För ingen bär ett vapen som inte har för avsikt att använda det mot den tjyvens rackare som stal alla ruttna mögliga apelsiner och ville sedan sälja dem för vad dom inte var. Så gick en man ur hopen och tog en av dem apelsinerna och kastade den så hårt i backen så att den sprack och gick i så många små delar att den flöt runt och saften rann ut. Och den som sedan såg detta ville inte se att det fanns ett dussin eller flera friska apelsiner. Men det visste inte den kvinnan som hade gått hem och stod och speglade sig för att inte se sig som den som nu sålde falska frukter som människorna inte såg som sina. Men vad inte den lilla mannen inte visste var att kvinnan hade en av dem bästa kvar och det var den trädgård som hon odlade dem som hon åt själv. Så sedan så stod alla människor och hurrade för att den mannen när han sköt det skottet som var det skotet som han hade skjutit upp i luften var ett löst skott. Som endast nuddade vid den ruttna och så avsigkommen rutten del av den värld som fanns i den stora apelsinens kött. Som var så ruttet igen så att ingen visste egentligen hur det var fatt med något som var i detta som det var i den lilla mänskliga byn som människorna levde av at sälja sig själva till varandra köttliga lustar. Sedan när den stora kvinnan om kom fram nu ur människohopen och skrek ut allt vad hon förmådde att jag ger mig inte för jag kommer aldrig att se mig köpa av allt som finns i det ståndet som bär på allt som är det enda som växer här hos oss i detta land. Så då förmådde ingen av dessa människor att skrika även de så dom viskade endast det till varandra att vi skall inte dräpa någon som inte vill köpa eller vill sälja det som växer i den kvinnans trädgård som hon så sakta gluffsar i sig själv. Så sedan så kom en tredje fram som hade stått och glott på alla och inte visste hur han skulle bete sig i det som var att vallfärda i den stora salens mitt som fanns i den bys korridor. Som var en by som hade en byggnad som alla hade byggt med sina bara händer och fått den att skina som guld i det som hette att vända alla blickar upp mot den helighet som fanns ovanför allt som var. Och i detta som sedan blev så kom nu alla att tycka sig sig hur allting öppnade sig och det for iväg en raket som alla hade sett skulle komma igenom den salen gångväg som människorna kallade den heliga vägens stig. Så för att ingen skulle sedan se sig om i det som var alla dessa frukter som nu hade förvandlats till allt som fanns så skulle ingen se sig så borta som den mannen som hade klättrat upp på den kupolen som taket bestod av. Och där fick han se alla änglar som han såg var dem som inget visste om något i det som var dera skithus som dom hade tagit sig igenom till den stilla dalen där som dansade och bestred allt som fanns i jorden sdär byn fanns. Så för att det skulle komma fram det som var så skulle den kvinnan nu som stod och speglade sig komma ut och visa sig för alla för hon hade målat sig och förändrat sig så att ingen kände igen henne alls. Och så var det för ingen visste heller att hon hade med sig den fickpluntand fylld med det heliga vattnet som hon fick veta att det skulle avhjälpa alla som var och som skulle se sig heligförklarade i detta tempel som dom ville kalla det. Så för att ingen skulle glömma bort sig så stod kvinnan länge och väl och kråmade sig framför den helige av dem och visade sig i sin aftondress som hon hade taigt på sig. För att inte verka så bortkommen som hon trodde att hon annars skulle verka vara i det som var den gången som ledde bort till människornas by. Så för att sedan se sig i det som är att varför det kommer ytterligare en man som ville bestrida alla med sin lilla pickadoll som inte var annat än en atrapp av en sort som var av alabaster som han hade snidat i sin verkstad i sitt hem. Som bestod av en fru och ett tvillingpar flickor. Som var så söta så att ingen visste ordet av hurdom kunde ha blivit så näpna när far och mor inga barn egentligen kunde fostra. Så för att sedan den kvinnan i spegeln inte skulle tappa bort sig själv så skrrev hon en liten notis till denna familj att ni är så som ni är men ni fattat inget och förstår inte att jag har ätit av min frukt i Så då förstod dem att det skulle komma fram att den mannen som hade skjutit dom två skotten skulle skjuta alla om människorna inte såg honom som sig i sig och i sitt liv. Och det skottet som skulle bränna av var ett skott som var förödande i sig för den kunde skövla ner alla på ett enda slag och få alla så avsvimmade så att dom sov i hundra timmar. Och för att han inte skulle göra det så skrev han i sin notbok att jag ger inte detta skott om jag får komma och äta i den trädgård där all frukt finns som är så frisk att jag får livet att vara i detta som är att avstanna för evigt i allt som är mitt liv. 

 

För att inse denna berättelse som förespeglar en sannhet som är att inget kan vara så illa som att inte hitta sitt i det som är att vara en sann människa. Som är och blir den som inte kan ätas eller äta. För att inget skall missförstås så ta en stund och sitt med de dina och se att det finns så många liv i er som är att vara den som vet allt men egentligen inte något. 

 

Så om jag skall ge en ytterligare ledtråd till denna berättelse så skall du som ser och hör att det finns inget som är så illa som att vara den som inte inser verklighetens beskaffenhet. I det som är att äta rutten frukt är som att spy åt allt som finns i det som förespeglar det som atmosfärsikt finns i allt. Som bygger på den sanna vetskapen om att det finns och är en stunds samvaro som även kan bytas ut mot det som är att inget veta det att det finns så många som inget vet att äta det som är så friskt också.

 

För att inte kunna veta detta som är att vara den som inte vet att denna saga som är en klausul som skall läsa med förbehåll. Av dem som vet att det finns liv i allt som är av det enda tokiga som kan var vildvuxet i världens alla skrymslen. För det som är så vilt skall även ses om ett ögonkast från verkliga livet av allting. Som är att förstå och inte ses som det som inte är allt av värde som är att förverka livets allt som är att vara kommen förbi i det som är av vikt och värde. Så