Öppenhetens sinnebild

 

 

Skapandet av det som är av en sådan art att inget fattas i det som blänker till i det fantastiska sekunden då allting sker i ett ögonblick. I det som så sakta finns i det som så skönt väcker allt som är och har varit stängt för alla och envar som sett att det i himelen finns så mycket av det enda tänkbara. Som är att vara och att bli det så stilistiskt förskönande i den inre av det innersta sökandet över allt där som det sökta av skönhetens begär finns och existerar. Se att det även kommer en så av det enda och sanna som är att vara så vackert lagt i den vas där allting doftar av det mest ljuvliga som finns när sötman sprider sig i det som är av allt i dess närhet av allting. För inget är av det som visas i det som så stilla blänker till i stjärnan som är den som har så mycket att ge och att förskansa sig i det som är att vara en glans i sig. Och är så av den graden att det visas en innerhet i det som ytterst är så av det återkomna och av det verkningsfasta som är där allting sker i en sådan böljande framfart. Så för att det skall finnas ett enda och sant sätt att vara och bliva i så kan och måste allting målas i dessa färger som är så mångfaseterade i sig så att ingen är fagrare än den tredje. Så för att få finnas i sig så är det så kommet att det är en stillbild som är skjuten från det som är ett enda framkallande av det som är skjutet från kärlekens fönsterruta. Där finns och är så mycket att hämta så att inget kan vara så av den graden som att det är och kommer den som är och vet att veva upp det som skall vara uppe i det blå är den bilden av allt. Som är att vara en innerhet av det som svävar och som far och svänger överallt i det som molnen som är gula skall avge en sådan förskönande bild i sitt. 

 

För allt som allt är och det som sedan kommer fram är att det är ett sådant av värme given symbol som är det som värker fram ur det som är kärlekens hjärtats from. I det som sitter och är och blir en slag ifrån allt som är avbildad i det som är i ett enda och sant sätt som är att formas till en bildskön bild som bär på allt som är så skönt i allt som är mycket. För det finns en del av tänkas i det som kommer fram i tanken som är det som även är att det är kommer som en sannhet i det enda och av det som sinnet bär fram. I det som är en sinnets bild av det som är och finns i det inre i kroppen som bär på vetskapen om att bära på allt är som att veta att det finns så buret i det enda av allt som värker fram. För inget är så framburet och så satt i det som kommer och går och kommer återigen i det sinneliv som är där allting är så stort och så av en större kunskap som inget finns egentligen ord till. För det som kommer sedan är att det som återigen finns är att det är och är igen en del av det som är så öppet av det enda och av det riktiga som är riktigheten i allt som bär på det sanna av livets uppkomst. Som är att vara det som är att finnas och att bli till i det som är förknippas med att vara dem som vet att kunna älska är som att öppnas upp i den sinnets öppenhet som är att älskas och älkas igen. I det som är visa att det kommer och är så av det försiktiga som är att ta dem stegen är att visa sitt enda och av det som är att vara en väg som är så gången av alla äventyr som är i sinnets egen väg att gå. Så den vägen som kan kantas av allt är den vägen som kommer igenom alla kurvor som är där allting sammanvävs till det enda som är livsväven som sinnet i sig har som en vägvisare.