När skönheten kom till byn

Tallen granen björken och den lilla videung som stred om att få vidröras av den åldersförlupna ådriga handen. Så för att barken var så av det enda som är så kom allt att i naturen avstanna och återhämta sin förmåga att känna det som är och borde vara i en stilla upplevelse. I det som är att inget veta om det som är att så skön och så vacker som den gumma som hon ville kalla sig som satt på soffan i soffan i soffan. I stugan i det skogsbryn som stigen så sakta hade vandrats fram i i så många av dessa tider som gumman hade mjölkat en ko. Och sedan fått det av vinden i dess skog som ett sådan fint och vackert format ansikte som var att ingen fåra var så djup eller grund som den hade formgivits av solen månen och den varma sydostvinden. När gumman satt i skymundan efter ett dagsverke i den stugans innandöme och hade sett till att elden aldrig slocknade utan skickade så många flammor som skuggade och fick gumman att se sig i dess varmaste eldsfärg. Då när som tiden led och det blev natt så kom gumman att ta på sig den vackraste av alla linnen som hon virade runt sin stinna kropp av värk och av att alltid ha sett att vara den som arbetade i det som var i kök i trädgård i potatisland. Så det var ett hårt liv som satte sina spår över den stinna kroppen som bakade och fixade allt vad som skulle till i dessa hungriga magar som endast såg att gumman hade ett rutigt förkläde på sig. För om det vore en en kvinna av alla kvinnor så skulle ingen se att den stora mormodern var en ynka liten trasa som satt och tvinnade sina händer i det som är sant.