Livets uppkomst

 

 

Se livets segel som tar dig förbi allt som är det som kan hindra det som är att öppna den dörren som har varit stängd för så många. Så för att den skall vara vidöppen så skall den som vet att det som är låset i den dörren skall aldrig nyckeln försvinna. För om livets nyckel skulle komma på villovägar så skulle inget vara så uppenbart att solen steg och solen gick. Men livets sol är den som skiner över den och dem som ser att det finns en himmel som bär på detta som är livets första andhämtning. I det som är att ingen kommer om ingen vet att andas är som att se att det finns en bro som leder över alla broar. Som är där som den fösta bron är den som är livets enda och första broöppning. Som leder den som vet att ledas över livets broar är som att hitta vägen bort från den svåra stigen.

 

Där det finns även så många böjda och svåråtkommliga vägavsnitt att ingen kan hitta det som är att vara den stilla delen av allt. Där den är så av ro given att det kommer ingen som är och blir den som inget vet men vill känna till livets svar och fråga varför lever jag här och nu. Men svaret är inte så enkelt men kan vara svårt men inte heller så lätt att det ges i det som är i handvändning. I det som heter att undra och att inte vilja inse att vara den som inte vet att ställa den frågan ibland är att inte vilja leva ett fullödigt liv. I det som är att mena att allt som finns gömt bakom varje buske och stenrös som är det som skymmer sikten ibland. I det som är att inte se att det även är att inte kunna inse vidden av det allvarlet som är leva här och nu även det kan vara en lekfullhet. I det som är leka är som att se att vinna leken som är att vara en sann vinnare på att inse att livet är en fullbordan i det som är att vara den man är. 

 

Så för att inse och förstå att se sig om i det livet som jag eller du har fått. Skall vara så klart att ingen skall ångra sig när som det inte finns något att ångra. Men att det finns tillfällen då allt sätts på sin yttersta spets som är att få se sig växa upp i det som är en bild av förskansanden av en inre närvaro. Som är att inte förstås ibland varför jag eller du hamnade där som vi tog vårt första andetag och där jag eller du sedan såg att dagar kom och dagar gick. I det som är att se dagens första ljustrimma bilda så många mönster i det som heter att vara i livets sköte. Där livet har allt att ge i det som växer i det inre som är och alltid är moderns sätt att vara ett livgivande livsögonblick i det som är befruktelsens ögonblick. Eller i den språngbräda som för fram allt som växlar mellan olika sätt att vara på. I det som är att bilda det som skall vara upprinnelsen till livets alla hörnstenar som bildar mönster i det som är att se det som skall vara ett livsuppehållande sätt att vara på.

 

För ingen vet och ingen förstår att det även då kommer så av klarhet sett tankemönster som är att verka som ett tillkommande sätt att vara på. Och det är att inse det att det finns ett sådant fint och stilla inre som bildar så fina rutor som är formade som små fina mönstrade kristaller som skiner i livets alla nyanser. Som sedan väver samman allt som är att se att det är det som förgyller livets alla skeenden. I det enda och sanna som är att det skall ske i allt som skall hända på livets upptrampadet stig som leder mig eller dig bort från allt som är av ondo. Men inget kan heller ses som att det skall vända och bli en stor och så innerlig omfamning i det som är livets famn. Där allting är så av värme är och att det kan skifta i alla dessa år som är då det kommer an på ingen är den andra lik. I det som heter att vara livets sätt att se att det finns en inre bild i allt som kan ses i det som är av skönhet.