Inre tankar om allt

 

 

 

 

Förstå intet men vet heller inget om något för inget är egentligen att inse om allt som svävar runt allt som är att flyga över i det havet som är livshavets öppning. Så vet att det även är ett sådant sätt att vara den som ser alla färger som är så blå. I det enda men kan även skifta i livets färger som är så gröna så men kan även vara i sådana färger som inte finns. För ingen är ingen i den som är där båten som tar allt i det som är i den turen som bär allt i det som är i dess fägringsfärd över alla hav som är där färgerna är skiftande. Det är sedan kommet en vågrörelse som tar allt till den yttersta av allt som är och som finns i den kobben som är där allt en gång kan ankras i den tanken som bär alla ankare som sätts i livets vattengömma. Kom se kom hör allt som far och som slår i den reling som är där allt finns och som förbinder det som är att vara förbundet i den skvalpande livsavgörandets tankengångsverkningar över alla knutna rep som är livsrepen. Som förbinder tanken med allt som finns och är i det stilla havsböljande återkommande och varseblivna skeendets minut som är där allting kan avstanna och inget kommer igenom den stora öppenhetens hav. Där det är och blir en del av allt i det som sedan stängs igen och är återkopplande med den båtfärd över vattnets vatten där hav möter hav i alla havsgömmor. Som är och blir ett enda sant menat havsord som är att det innersta är tanken om att finnas och inte heller bli den som seglar och som kapsejsar men sedan kommer tillbaka för att vinna livets spel över alla havstankegångar. Som är att övervinna alla livets havspusselbitar som är dem som kommer att ge livets spelfulla seglats en ny och så av allt i dess framfart i vindens lekfulla spelande. 

 

Där finns en tanke och den är en tanke bland flera som bär på allt som finns och är. Och det är att inget egentligen veta men att inse kunnandet över det största av dem och det är att finnas i den skutan som bär allt i det livet som är livsbåtens sista och första och enda och återkommande färd över det vatten som bär på allvetandets tankegång. Men kan även vara tanklöst menat som ett enda sant menat färdväg över den kanal som är där det kan vara en trånghet som är att finna öppningen mot det nya livet. I det som är att vara en blånad från start till börjans sista utfärd som bär det som är att ta till motorns kraft och det är då att reva seglen som är livets segelduk. Som sedan är och blir till att finnas till och att vara den som sedan åter igen revar dessa segel som är dem som är funna i dess kraft när som öppet hav ånyo ses i det som är livets seglats. Överallt som det finns och är att det är att finnas det som är att vara kommet som en inre bild av den tanke som bär alla dessa friktioner när det skavs hit och dit i livets alla ståndpunkter över öppenhetens hav. För det som är ett som kommer som det enda sedan när det så stilla verkar när havets alla bilder visar sig i tanken som växer i dess inre som är och blir havets tankegång över livsoceanen. Så för att veta att det finns den sanna och enda tanke som är den som vilar mellan alla tankar som bär på den vågen som är den minsta som kan växa till stormbyar i tankens gångavsnitt gångväg. I det som bär på allt som är buret i det som kommer och det som sedan kommer igen när havet har stillat sig i det som är av stillhetens tankevåg. För inget kan vara mera så av värde som det som kommer igenom den stora och enda av det som är att veta att tanken som värker i det som är tankens stormbyar även. Som sedan i ett svep av tanke kan få det att stilla sig igen när som livets enda sanna och så rena tanke är den som vattnet bär i sig i det som är tankevattnets sista och första skeende över livets vatten. 

 

Blåhet över det stilla

 

Det finns och är ett enda inferno som kan så stilla vara när

som ett enda kast av den vinden kan få det att vända och

få ett liv i det som är stillhet när som molnen far över och

det kommer ett enda sant läte när som livsbåten som är

den som sätter fart och livet far och vänder skepnad

 

För inget är kommet som det som är att vara ett i den farande

stunden då som allting sätter sådan fart att det är ett av det

enda och av det som sedan blir när som kölen slår mot det

hav som är av den klara och så av det skummande lätet

som i aktern får det att ljuda av ett dunsande mot havet