Gångvägens partikelideoloigiska ideérikedom

Rakast tvärtast i det enda och sanningsenliga ideérnas rikssamhet i dem ovalonotionära sakkunnigheternas kännedom som förvärker över alla dem som är komna att vakna nu i detta samhälle i denna ort i denna del av allt. För inget avser att av ge ett sådant rökmoln som är av den ideella och av det anarkistiska antisamhälle som belyser ovetandet av alla ord som spyr eld. Förvisso om ordet var sålunda av förvanskning och av sannheten menad i det molekylära viljans makt så skulle ingen veta att den människa som sitter rak i sin stol inte kan stilla sig utan har en pinne i stolens rygg. Som är att alla andra pinnar är dem som är satta i dem andra stolarna som besitts av dem kvinnor som vill komma framåt i maktfullkomlighetens sanna korridorer. För alla mjuka och bekväma stolar som kan efterliknas vid uppstoppade antika soffor som är vinröda kan vara av den arten att dem har en man som sitter så illa att skorna skaver så. I jagandet av jakten i pengapungen som dem som är att inget är så klart som den skon som bär på alla kronor som vibrerar runt den klacken som har två spikar i sig. Ett är spiken som sitter löst så löst så att den klackens klack knäpper runt skon. Två är den spikande spiken som inte är någon spik utan en nubb som har satts dit av en kvinna som har en gyllene hammare som är så vacker så kvinnan inte vet vad som är allting i skons innandöme. Så ta käppen sedan du gamle man som har suttit och sett på i din plektisal och sett att alla damer är komna som att vara dem som kan och vet att alla käpparnas käppande är att inte somna och nicka med snuset är dinglande i den byxficka som buktar ut.

Frihetens sanningsuppgörelse o det minitiuösa sakligheten är ingenting ingenting alls om inte det vibösa skeendet artikulerar sig överseende över alla dessa käppar som är männens kvinna som även är man och kvinna mot varandra. Förlorad icke heller men varför gråter ingen när ordet översittare kommer på tal och det är det som vibrerar över alla mikrofoner som är satta i väggarna i alla bänkar i alla platituder. Öppnandet övandet och siktet satt i den altartavla som är den tavla som alla lampor lyser blåa eller röda när ja nej nej ja knappar trycks och sedan ett litet svagt vet ej. Men den som inget vet skall gå på toaletten och se sig i spegeln och inte visa sig igen föreän han eller en eller den eller dom har sagt sitt ord på att aldrig skall jag mera tveka om världsläget eller om vad nu då om interna frågor. Som kan vara så låga och så höga att alternativet är jakande och sakande i frågan om varför fick jag den frågan. Och varför skall jag besluta nu när jag sitter och tänker på vad jag skall göra i den kvällen eller natten som kommer i dag idag säger jag. Men varthän går bussen som är blå eller röd. Med lysande knappar lampor som blänger till i det som är den vita lampans skenbarhet. Cirkulärt är kunkapens tro om alltings vetande i den färden som är från tiden då allting skulle avkalkas i det som är att bedga sig om att vara den som sitter bekvämt i den bussen som tar alla runt runt i dessa ermbarmerliga långa monologer som befrämjar allas trovärdighet i det som är i dessa plattituder som är skrivna upp och ner och hit och dit. I all hast då alla ord måste vara skrivna i den hastighet i den fortskaffningsmedel då allt skall visa sig när som fredens budskap knapras på i alla dess ord som springer runt i tunna sjok i alla gardiner som stryks och manglas hit och dit. Hit och dit.

Ett ord som är viktigt när som orden tryter är förkunnandet av alla av allting i det som är viktigt i vktighetens ordabänk i alla rader när very important words väldigt viktiga ord sägs i det som är sant men kan vara förvrängt för att passa in i sammanhangets sammanhang. Se men icke röra det det som är omkullkastat i den riksdag där allt är satt i spel dagar dagar och så vidare dagar dagar. Så passa på att pissa i det som är rasten som är mellan två onda ting skall jag gå nu eller sedan eller varför nu och inte sedan.