Förväntans innerhet

 

 

Sinnet som öppnar sig i det som är i det som är att vara och att vara igen i det som så blir. Att det finns och att det förväntas det som skall vara det som skall hända i den stunden som det kommer fram det som är så tillvida menat i den stunden då allting snurrar på. För inget är egentligen det att det även kommer fram det som är tillkommet så kommer aldrig det att vara det som finns i den kvadraten som är tillsluten. I det som då det viner över allt som kan öppnas upp och det sker en delning av allt som kom och som sedan är att vara det som så vist är menat. Och det är att inget är det som är att vara det som kommer förbi alla vakter som är dem som står och håller i allt som är att vara så tillkommen en era som förvärker och som finns i den sjö som blänker till. För inget kan även vara det som är att ge sken av det som är av det sättet att det är en del att vara och att bli. I det som skall vara eller rättare sagt att inget kan så även vara att det far en del förbi i det som kan vara så erforderligt tillslutet. Som det som är att vara det komna och det av det enda som är att inse faran med det som är inget veta men att veta ändå. I det som är att inse igen att det kommer som ett farande över det som är den lilla och ändå så mindre kunnande av allt som sker. Så för att det skall vara så klart som det kan vara så måste allt vara av det exakta måttet som mäts upp i det spannet som bär på allt som finns i det inre av det innersta. Och det är det som skvalpar runt i det som är tänkt att vara ett enda vått och så av det som är uppmätt i det som mäts upp i livets sköljande av det som rinner emellan allt. Som är att vara det som även far igenom den ringen som är där allting finns och är och kan öppnas upp med en enkelhet av rörelse.

 

Förstå det att det då kommer det som skall vara det som menas med att det fanns det som är att inget är så som det var tänkt i det som är att vara funderat över. Så förståelse är att vara den höjdpunkt i det som upphöjes i det skeendet som är att vara så slutet men ändå inte. För det kommer an på vem som sitter och bestämmer vad som i det rummet skall liknas vid en bergstopp som är så spetsigt så att inga tankar av innherhet kan passera igenom det som är så stängt. För i det stängda rummets öppenhetsklausulitet som vidare är och som sedan kommer att föresväva över allt som det flyger förbi i det som kan flygas över. I denna översikt som är att vara det som kommer och är ett enda sant läte som ljuder och som låter då och då när det svävar över det som skall svävas över. Och det sker då av det som är en inre tanke som växer och som vidare rör sig vidare i det som är så innefattat i det som befinner sig i det skedet som kom och som är återkommen igen i det som är och blir ett inferno av det inre mötet. För inget är av det enda och så av det som är sant att det finns det som betyder så mycket att ingen betydelse är mera viktig än den första som lämnar det bordet där allt är så satt i rörelse. För det som sedan händer är att det kommer fram det som är framkommet i det som är att vara av den arten att det är och blir så enkelt att inget kan försvagas som är av styrka satt. I det skeendet som är att lätta upp allt som har och kommer att lämnas därhän i det som är så ovidkommet att inget förstås. Som är att inse eller att inse att det finns men ändå att det tillbliver det som är så förskansat i den tomheten som är rummets betydande affekt. Och det är att ge sig tillkänna i det som är att ge ut det som skall vara utgivet i den stunden då det skall vara det. Som kommer och som är att veta men att inget egentligen är av det som är att vara så enahanda i det som är att inget är en dublett men kan om så vill bli att det kommer förbi det som är förbikommet. I den enda och av det kalkerade som är och avbildas så många gånger dubbelt upp i det som är att vara så innefattad i den globala som är vara det enda sanna i jorden.