Om du såg dig flyga vem såg dig då i det som är den flykten. För i den flykten finns alla dina bilder som du bär inom dig. Och det som sedan kom att förbises i det som är av ett enda slag i slaget är att inse begreppet av allting i sig. Så se dig omkring och se att det finns allt som du behöver för stunden i det som är att stundligen se sig omkring. För ingen ser att det finns och är det enda som betyder något och det är av betydelslöshet i sig. Och för att ingen skall försvinna så kom och sitt ett tag på den stolen som är så bekväm att du inte vill lämna den alls. Och det är att se sig i det som även är i det rummet som har det som förväntas av dig i det enda som är rummet. För ingen kan se att det även är ett av det komna skeendet i det som sker här och nu i ett enda svep som är när ögonen flyger tvärs över kontinenten. Där alla som ser det kan om dom vill se det ögonkast som är att att inge kan se om ingen ser det som är viktigt. Och det är att finnas till för alla och envar som bär på det skynket som är blommingt och har tolv rutor som går kors och tvärs. I det som bär det som kom och som gick ånyo förbi det som är ett av vetande och av kunnande i allt som är sant. Men sanningen kan svida om det sägs rakt i ansiktet. Och det kan då får sådan svärta i det anltet som är att inte förstå det som bär omkring det som är att ingen vet att veta det som är av vetandets makt. Den makten är att kunna förstå det sanna som även är att kunna inse värdet av allt som bärs i famnens famn. Där det växer fram det som kommmer förbi kroppen som är där som allting finns och är i ett enda klart sken.

Verksamt är det att se igenom det sinnliga som är bortom all redbarhetssymbol. Som förverkar det inre och det yttre skal som förblindar det stilla och så av allt igenom det synliga. För ingen vet att det finns och är det som finns och existerar i det som är av blindo sett. I det verksamma som är överblivet i det enda och sanna som förverkar det som är sett. I det som kom och i det som gick igenom det stilla och det sedda fönstret som har en öppning mot den stora världen. Där det enda och sanna är att förbises i det overksamma som är i det enda sedda och trodda vetskapen av allt som finns. Så för att det skall finnas ett enda och brett sagt ord som är så kunnigt i sig så måste det vara så menat i sanning att ingen förstår frågan. Som är att vara ett sådan sant och så av ett ord som flyger förbi alla dessa tankar som finns överallt i allas tankar. Där det vrider sig i ett enda sant menat spirallikanande och vridbart menande. Mötet med den som är mellan två stolpar som har det som förbundit alla dessa trådar som är virade tunt och så snett så att ingen ser igenom dem. Förutom den som vet att se är som att inget veta om att förses med ett enda sant sagt menat trodd välbefinnande i det sanna kroppsystemet. Som är att var det enda trodda och det som tros och som är sanning i det ögonblicket som det yttras över alla dess kontinentet. Som är att var en bild av allt som flyger och far i det som är överblivet i det som har lämnats kvar på den platsen som är tom. Sådär så nu finner ingen det som skall hittas i den högen som har tre öppningar. En mot den stora helheten en mot det som är en intetkommande felhet en mot det som försvann i den cirkel som är mellan två stycken vridna aspekter. Det är att ingen skall veta att förbisedd är det allkomna som då förväxlas mellan det som är detta som är tror om du vill ett intetsägande av alla ord som cirklar runt runt. Sedan så kom det en blixt och fick tag på den eldburna facklan som är att få den att brinna tusenfalt. Om och om igen så länge som det finns blixtrar som far i skyn och får tag på den stora atmosfären som har en sådan kraft att ingen vet att kraften finns inuti. Där som det kom och gick ett fotavtryck av den som ville visa vägen bort från den tomma vägbanan. Som det kom över den stilla bron som hade en sådan sväng att ingen såg den böjda delen. Som delade sig i så många vinklar att det inte fanns ett öga som inte såg den döda vinkeln. Så för att få det att försvinna i det som är i det dimmhöljda synsättet där som det kastas hit och dit. I det som är att ingen vet att det då kom en som bran som en fackla och elden pyrde och spred den värme som fanns mellan allt som i askan fanns kvar. Och det är är det så glödde så stilla i det som återigen kunde få fart och få elden att sprida sig mellan alla dessa stolpar. Som är så få så att ingen stolpe finns kvar i det som är att stå så spritt utsatt att det kunde få det att försvinna. Så återigen se att det finns en tro på det som är sant och sagt av sanning i det som brann inombords i alla dessa kroppar som bär på skölden. Förvisso slutligen se att ingen vet vartårt det bär hädan när som det kom en som visste att skölden var brun i sig som är att vara så tunn men så hård samtidigt.

Vet och förstå att det finns inget som är så stelt som att sitta och se igenom en dörr som har två stycken öppnade dörrar. Den som vrider om handtaget på det som är ett glödhett handtag på den dörren som har en tvådelad itukommen överdel. Där den som bär den stora enda och så av hett och brännande översigkommen delning i sig. Som är att finnas i det som har två eller tre bottnar som är så igensopat i det som har så många heta frågor. Där den första frågan är varför fanns  den öppning nu när jag såg den i mig. Och dessa andra frågor kräver så många svar så att ingen i detta nu kan svara på den yttersta domens fråga. Och det är så vidarekommet att det fösvann i det molnet som bestred alla dessa farhågor som var  fan är vi nu när det hettade till. I det som är att ingen ser ingen hör när som skriken ljuder igenom den tunna vägg där det är så igenspikat av alla dessa som såg att spiken var vass. Så vass så att den spred sådan ondska så att det inte fick komma igenom någon som såg förliknelsens sekund som blev en minut i den sekunden. Som även är och tror att det kom som det var och ingen visste att det var jag. Som fick det att försvinna i den bortre delen av hörnet där alla hörn var så tunna så ingen såg igenom dem. Där den stora brutna trädet var den som hängde över det taket som var ditlagt av den som visste hur ett tak såg ut i mörkret. För det spred sådan införstådd delning i sig så att det som ingen visste var att taket snart rasar över trädet. Så gå kom kom gå och se att det är en del av allting som är mellan alla staket. Som bär den färgen som är ditmålad av den enda som visste hur en färg skulle se ut. Och det var att den som sedan skrapade bort den överblivna tunna skuggan fick det att se ut som en figurlös individ. Som bar på det enda och sanna som var en skuggbild av alla skuggor som spred sådan inre tro över alla berg som bar dessa bergsmassiv. Där den enda och sanna var att finnas till i den bilden som är att vara en tagen bild av ett enda motiv som är att finnas till i den stora vårgrörelsen. Som är att finnas i det som skummar och far över och fram och tillbaka i den stranden som har en vass sten liggande i kanten. Där det även är så stilla att ingen vet att stillheten är kommen som en sfär som far och förbytts gång på gång. Sedan så försvann den inre bildens bild som gav sådant intryck i sig så att alla som såg det inte förstod att bilden var deras syn på tillvaron. Så tillvida begreppbart så for det sedan en inre farttyngd tillvaro som var att inse det som är att vara ett troende av alla dessa svårbegripliga ting som är att var tyngdlös. Så igenom och förbi och sedan åt sidan och tillbaka där ingen ser att det finns en återvändsgata. Som bär på minnet av den stora vägen som har så många avtryck att inget av dessa avtryck beträds av någon som inte vet hur. Och det är att veta att det finns och är en så kommen svarsalternativ som är att inse det aktuella i det som är så menat i dagsläget. Som är att inte veta att det finns det som är kommen och som är ditsatt av den som vet att sätta ett märke i den stenen som är flugen från ingenstans i den stora dungen som har ett alternativ i sig. Och det är att finnas i det som är att veta och förstå att det kommer en del av det allra mesta som är att förstå allvarlet av det som förigår här och nu. Det är att ingenting är bättre än att leva ett liv i det som växer och frodas i den sanna bgreppet av alla begripliga svarfrågor. Det är att inse att inget svar ingen fråga är viktigare än den som ställs i stunden av alla dessa komna hetsiga göromål. Och det är att finnas i den vinkel som vinklar si i nittio grader i den sidobegrepp som är uppåt. Där den finaste av alla är att vara den som vet att veta men inget egentligen säga till någon om något. Så för att se det som ett enda sant sanning så ta ett tag om det som finns i det enda sanna och det är att inse allting som for förbi i den stillhet som är mellan alla dessa gångbara ting. Så nu skall det finnas en sak som är att veta allt är som att inget se i det yttersta begreppet som är att var ett trott och så menat ord som är att förbises och ses bortom allla dess hörn som är så sylvassa så att dem kan skrapa sig mot skinnet. I det som är bortom all begrepp i det synliga och det vetande tingen som är igenom allt detta som är så kommet att fara iväg och aldrig komma till den slutpunkten som är plus minus noll.  

Det finns ett sätt att förstå detta och det är att hönan vet inte var den skall lägga sina ägg egentligen. Utan den släpper den där den har mest användning för att se den falla ner i boet. Och det är där som den sedan ser att det finns ett ägg till som är den som är lagd i det boet. Så varför värper hönan så många ägg egentligen.

Förvisso sannförstått ingetsägande sägandes i det begreppet av en tro att allt kommer åter igen. Så för att se det som ett förvanskat sätt så finns det ett menat ord som är mellan allting som är vridet i sig. Och det är att inget veta om det som det rinner igenom en fåra som finns mellan fingrarna som har det breda sättet. Där det kommer an på att veta det att inget försvann inget kommer igenom och återigen om inte det kan förvissas om en sant återkommande. I det som är att var ett begrepp över salighetens brofäste som bär på den tyngden som är där alla broar finns. Och det som sedan händer är att det kan om det vill finnas ett och så överblivet menat gångbart element som är så tyngt av vetande att inget kan förstås egentligen. Där som det kommer igenom det sanna begreppet trohet som är att förevisas ett exemplariskt sätt att tillbe sitt vetande. Och det skall mycket till om det försvann i den stora bäcken som bär på all kunskap som har varit därlagt i all dess tid. För ingen vet att det rinner en sådan stilla och ren ådra som bär på dessa stenar som finns i detta nu. Och där kan om det vill även finnas en tro om efterlevandets historia som är byggd av den som visste att det kommer ett regn över det som är att se igenom alla droppar. Som är att den första regndroppen är den som lämnar det våta intrycket över den kunskap som är att droppen bär ett liv i livet. Där som det kom som det gick och som det kom var att ingen begrep att det finns det som svävar och som sedan stannar till i det som finns och är. För ingen vet att det kommer så mycket över allting som är när som den stora böljande värmen efter allting ser att finnas i det kritiska momentet. Som även det är att vara det som kom att finnas till i det som kom förbi det allvetande mynningen där allting finns inneslutet. Så för att finnas och att tillbe ett sant och så erforderlig av tyngdhet jagande i det som fanns mellan bägge sidorna av ett stort gångbart emotionellt kunnande. Där den första frågan var att finns allting nu och finns det en sannning med det. För det som kom som en projektil i det som for över det himlavalvet som bar så mycket av den som skulle bäras i detta nu. Så kom till det svarsalternativet som är en gångbar historisk skeende i den tillblivelsen. Så försvinn inte i det som är att förbigås och ses som det enda sanna begreppet som även det bär på dem pelare som är så breda så att ingen vet dess bredd. Där som det kommer att finnas ett som är sant och det är att veta och att förstå det som kom och det som kommer att ske. Och det är att se att försvinna mellan dessa skuggpelare är som att se sig i solögat. Där som det förvisso sken en blick som var så ren så att renheten sken igenom dess enda ögonblick. Och det är att finnas till i alla dess tomma ögonkast som skickas mellan alla dessa rum som är fyllda av ett vetande. Där som en sann vetskap är att vara den som är stark att se sig om i detta som bär det visa i sig. Och det är att inse alltings stillhet som är ingenting egentligen är menat. Som även det är att förskansa sig i den byggnad som bär det som inget är att vara så lojal emot. Så kom och se på den cirkus som är så förstådd av dessa jonglörer som har så många bollar att ingen boll nuddar händerna. Där det finns och är ett enda roande och så av glädje menat att ingen vill lämna detta. Nu så skall vi vara så glada att det finns en jord som är som en del av allt men det kan förbytas i ett inferno som är då det nu även är ett sådan sätt att vara. Så glädje ilska glädje och förbytt önskan finns överallt i dett nu.

Se att det brinner en tråd i den trådlösa tillvaron som är förskansad till den öppenhet som är delvis stängd. Som det blev så kom ingen att inse det som var att försvinna ibland i den djupa delan av den inre gropen. Där inget är sådant som det blev och som allting försvann i den lilla elden som brann i hjärtat. Där det kom och gick och gick och kom försvann igen men det som går kommer inte att ses med blotta ögat. Förstå inse inte men kanske du är en dåre som skall förtvina i den graven som är grävd av dig och din moder. Där den första spadtaget är taget igenom den myllan som besitter sådan kraft att inget finns att ses i den stilla enda rörliga delen av kroppens inre. Om det skulle förstås det som är att försvinna i den blåa delan av blåaste av det gulbruna som är grönt men kan bli en färgförändring i den bilen som har tvåhundra säten. Där den första sätet är där som ingen kan sitta och se igenom rutan som är så smutsig och förstörd av allt grus som har sprutat från bergets innandöme. Drömmen om den stora och enda sanna av all sannhetsbestånd är att ingen kan sluta ljuga. För att ljuga är som att förvanska bilden av en människa som bär en väst som är full med ord av icke betydelse. Den jackan som är över västen har fått det ditklistrast i det som kommmer att vara ett ord som bär ett enda och det är ett subjektivt verb. Och det är det enda ordet som är och som för evigt är sagt av en enda människa som kom att vandra på denna förbannde jordskorpa. Där det  även brann en stilla askeld som var så grå så att ingen såg den sista glöden förtvina och försvinna i det som är det som är subjektivt verb. Ett är sant två är sagt tre betyder något men det femte före det fjärde är att inget som bäres över den skuldrans tyngd. Som även har alla fem bokstäver som fem fem fem fem fem. Där det fjärde är det femte som fösvann mellan alla rader som bär jag är fem du är fyra raka spår. Som är ett spår av ett sådant sätt som kommer att få det som är att förgås i den stora sjön som är så brusande. Och så av ett oceanliknande storm som det skeppet aldrig kan fås att gunga fram i. Där den stora sjömannen har ett sådant grepp om den roder som är så stort att ingen har sett dess like någonsin. Över alla vatten som har den blånad eller den mörka färgen när stormen viner runt molnen som tynger detta hav. Och där hav möter oceanens namn som är varighet. För varighet är ett som är det som aldrig försvinner någonsin något ur. Där den första är den sista men ändock den som börjar den resan mot ingenting. Där något möter någon som bär det stor vetandet över all kunskap som är mellan alla dessa som tror sig veta att det finns en kunskap som är tro inte men vet inte heller. För det som kommer sedan är den stora jätten som har två breda armar som bär den stora stenen som är så hiskligt enorm att ingen har sett honom ljuga om sin styrka. Överses förstås försvarar det som finns inom den stora gråsten som är en magisk sten. Som kan fås att riva itu den skog som har så många gråstenar så att ingen vet dess antal. För ingen såg när jätten kastade den första stenen mot en bäck. Som studsade mot ett träd och det trädet var en fantasiträd som hade en färg som inte finns. Äpplet som hänger på den fantasiträdet är så moget att plockas av den heliga gudinnan som bar en slöja av skiraste vass. Där trådarna var vävda av den jätten som hade en fantastisk vävmaskin. Som vävde hemligheter in i den gudinnans tankevärld. Den första hemliga ordet som broderades in i den dräkten var ett sådan ord som inte existerar. Men det kan förtrollas till ett sanskritord som kan översättas till ditt språk nu. Och det är bland annat detta att Gud är ingen men Gud vet inget om att det finns någon där som finns i någon. Så ordet nu som skall skrivas igen och det kommer att bli det som förväxer sakta inom all mänsklighet. Jakaranda som är det samma som Jag är, Du finns, Vi kommer.

Friskhetsteckens början i det enda trokommande

Draga vara förbliva försvinna ses omkring i den
stora enda sanna sannhet som bär den slöja som
är mellan benen som är två och två där det ena
benet bär den fotens fot som är så stor att ingen
ser dess tår som har fem stycken gånger fem

Ses beses översigkommen som är att ingen ser
men många vet dess innebörd som är att vara
ett sant begrepp som kommer igenom den vägg
som är spikad av en gentleman som bär en frack
av silke och den brinner ibland bland tonerna

Viljan veta förstå att det kommo en man och en man
till som bar på en stor kappsäck som hade två
stycken handtag ett brutet ett som sträckt i en
sådant sätt att ingen såg när mannen bar den över
järnvägens räls där den försvann i ett tåg

Rakhetens sträcka förbinder detta i ett enda stort
dammoln som sprider sådan odör att mannen inte
vet hur han skall skydda sig mot ondskans makt
där det första är det enda som bär eller som bar
den finaste blomman som blommade så sakta

Modstulet förbränns det som är mellan dem som
såg detta igenom det stora glasets öga som är
förtvinat i det enda och så av stillhet menat att
inge vet att det glaset är ditt glas som du har
mellan dina fingrar där den ses igenom tummen

Jävulskt förbittrad försvunnet är dess enda bokstav
som är det som inte finns i alfabetet men återfinns
i den prosaiska ordet som bär och som blev sagt av
en konung som inte finns på jorden men som återgår
ibland till molnens ordföljd så nu det ordet "förringad"

Trist och överstökat är det när som det skall avslutas
i det som överbygger bygger en del av det som är ett
skrivet ord och det skall skrivas och det skall återigen ses
som ett sådant sätt som förbrinner sakta i den ugnen
som är tvåhundratusen grader varm och glödhet i sig

En sista mening efter den ordyttrande i skrift som kanske alla vill förstå men ingen egentligen fattar vad som menas med detta. Men ett skall jag säga att det som kommer igenom den barrikad är två eller varför inte flera sätt som är fina. Det skall vara det som är så finurligt att ingen förstår men någon försöker att läsa mellan raderna. Och inse faktum att det finns ord som följer ord som är så sakta skrivna så att ingen ser att det kommer och går. Det som är att inse och att icke veta men att tro sig veta att det finns dem som kan skriva som det känns i hjärtats inre.

  

Om det brann en eld inom dig, var skulle du se om elden var en varm vind från örat eller munnen. Den skulle jag se genom ett brunöga som är Eila när hon sitter och bajsar tre gånger om dagen

Om det fanns en väg bortom vägen så skulle alla falla ihop och inte se det som fanns att bese. Det var och är ett träd som växer så sakta som om den sprängde alla trådar som fanns i himlen. Där ingen vet att sjön är djup och att den sjön som avspeglar det trädet är bortom all räddning. För skogen som har allt som är träden som växer och frodas i den stora gläntan. Där en bänk är placerad som en man och en kvinna kan vila sig på och se sig om i världen. För ingen vet att bänken är en planka som vilar på två stockar som är brutna i två delar. Så se på marken om det växer en blomma som är grön i sitt sköte. Fåglarna som sitter på grenen som är bredvid dem är så stora att ingen ser dess färgrikedom. Så fjädrarna är som dunbolster som växer och frodas i det som är vägen vid vägen. En fågel flög bort över kullen men stannade till när en gammal man gav den bröd. Den gamle mannen sa; jag ser dig inte men hör dig för jag är så blind på bägge ögonen. Då flög den andra fågeln till den stora backen och såg att det fanns frön som den åt och blev till en ekorre. Så då fick jag Eila en idé..... jag skulle sy en påse som var full av nötter till alla ekorrar som fanns i backen. Men hur skulle jag göra det när jag inte hade någon nål eller tråd som Gud ville att jag skulle köpa i en stor affär. Men den affären hade stängt så jag tänkte jag går till en sjö och sjunger en sång så att fåglarna kommer och ger mig en fjäder. För då kan jag vifta bort alla myggor som sitter på en stor sten och väntar på att älgen skall se sig om i den stora vilda urskogen. För ingen vet att det finns en gråsten som man kan önska sig det vildaste som finns i livet. Och den stenen är svår att finna i den djupaste av djuphet. Så mossa hit och mossa dit som beväxer den stenen sedan urminnes tider är så vild i sig så att fågeln som satt på den sket på den. Så nu mina vänner vad menas med detta lilla stycke som jag har skrivt ner i en tid av svårmod. Nej förresten inte alls jag är så nöjd med livet i detta som är en byggnad av sten. Så var finns alla stenar som man bygger hus av i en grop eller i en stor lång stenhög.

Är det någon som vet var det finns en rosa sten eller en gulvit sten som har en stor fläck på sig. Inte det men jag skall önska mig en sten av Guds ande som är en stor skitgubbe. Så är det faktiskt inte nej han är är fågelmatare tor jag. Med en stor jävla påse frön som han släpar på dagarna i ända. Men är så snål så att han matar dem med ett frö åt gången i det som är i skogens alla hörn. Så var finns nu alla människor i dagens läge? I sina rum i sina bilar i sina, what ever!!!! Se i spegeln om du ser en dåre eller en klok man eller kvinna sitta och se sig om i rummet som är vad runt fykrantigt eller ovalt. Ekorren ser dig sitta och be om att få en bit av världen från tvn från radion från tidningen. Eller du kanske har en annan kanal i din dator som du har som din kompis. Se ut geonom fönstret och se vad som försigår på gården eller i parken eller var tror du att du ser nu? Jo en boll som studsar till i ett som är barnens lek i gården mot väggen i en stor spelplan.

Det finns en gångväg som leder till landet ingenstans, tror du det säg? Där bor ingenting och någonting kommer på besök och ser att vildheten gror i den stora delen av landet. Så för att göra en lång historia kort så skall jag skriva en sak som är viktig i sig. Jo, om det fanns en ängel som var vit och en fallen ängel som var svart, Vart skulle alla ta vägen då som hade dem som sina idoler. Till en del av himlen eller jorden som är brun av upptrampade skor som har sett uppåt i det som är blått. Så blått brunt passar det ihop sig eller grönt som också är en färg på jorden. För om du såg på en vildande som är den som flyger över alla molnen som är som tussar eller något sådant. Så såg du även att det fanns en god man som är den som sitter och säger som så; Jag är inte klok men jag älskar dig som fan........

 

 

 

Förut så fanns det en vind som ven över alla träden men nu så viner vinden över bergens topp. Där fåglarna seglar och får sådan lättnad under vingarna så dem inte kan få nog av vindens fart. För den som ser att det finns ett moln som är blått och som har en vinge som som ser ut som en seglande duk. Och den vindpinade trädet som har en sådan krökt och svängd stam kan inte vara så att den står där för att vindbyn vill det. Där molnen sveper förbi och får en sådan stund av hetta så att stormbyarna inte kan avstanna i det som sker nu. För det som vänder och vrider sig i det sora trädet som speglar sig mot himlen när den får sådan kast av blåsten att barren vibrerar i sig. Och gnider sig mot varandra där den största tallen eller granen som sträcker sig mot skyn där solen om den visar sig kan reflektra sig mot marken. Där alla rötter slingrar sig så det inte går att se var dom slutar någonstans i det som är i den djupa skogen där blåsten har tvingat träden att vara så raka med en krökning. Löven som prasslar till när som syostvinden får tag om den stora björken och det viner en vind mellan alla grenar. Där det är så tätt av alla träd så att molnet som far förbi inte ser det som en människa kan uppleva. I den stora sjön som vågorna far fram och tillbaka och speglar hela skogens början i det som är i skummet som dansar mellan topparna. Där båtarna får sådan fart att ingen vet hur dessa fartyg kan segla förutan att vinden sliter i masten. Ekarna som ligger förtöjda vi bryggan guppar fram och åter och vrider sig i kramp för att vinden har tagit tag om dessa förtöjda små fartyg. Som båtägarna när dom kommer ner till sin båt invid stranden där barnen leker och skrattar när fiksmåsarna jagar deras små brödbitar. En liten flicka i en vit klänning som ser upp mot molnen och försöker fånga en liten fjäril som flyger förbi. Men fjärilen är snabb och flickan vet inte om hon någonsin mer kommer att finna en sådan fin liten fjäril som flyger och far runt i vinden. Men sedan så glömmer den lilla flicka sitt äventyr för att hennes mor kommer med en korg av den godaste maten som dom i vinden försöker att lägga en pläd på marken med en liten flaska av god saft. Skatorna och kråkrona som hittar dem i den lilla viken ser att flickan har svårt att hålla i sin lilla smörgås som en av skatorna så fräckt försöker att ta. Men plötsligt så vänder det sig och blåsten får dem att skyndsamt bege sig därifrån efter en liten stunds picknickande. För vinden är den som är så stark att alla som befinner sig på stranden och på bryggan får bege sig hemåt. Där gardinerna i den lilla stugan bortom stranden har ett vidöppet fönster som slår mot husväggen då den som äger huset har glömt att sätta på haspen. Med det som händer att förnstret går isär och spittras i vinden. Skärvorna hamnar på marken och speglar sig mot molnen som ger dem ett lyster i den den svarta och så av skyfall som blev eftr den strombyn som kom över viken i den lilla skogsen början. Alla skyndar sig då mot att ta skydd och invänta att det skall bedarra och få fortsätta sin vistele i den stilla vinden. Som en fiskargubbe ser som ett omen att fiskarna kommer att nappa så bra när han beger sig ut i sin båt. Men ve och fasa näten har blåst sönder och han blir så förbittrad när som stormbyn har förstört det som har tagit så lång tid att trassla ut. Så vinden eller blåsten kan få vem som helst att leka eller bli den som inte kan med att det kan storma upp så.

 

Nu en dikt om vinden som leker i den lilla viken......

 

Lek med vinden

Det finn en början på det som är så stilla att ingen kan
veta hur en stor sten kan prassla till när som en liten
kastby sliter i den gråa mossan som är så våt av regn
och skurar men torkar ut i solen hetta när det brinner
i solens strålar över den platsen där det finns värme

 

För det som sedan är att det är och kommer en liten
vindby som kastar sin skuggor mellan allt som skimmrar
till i det som är omvänt i det som kom och som gick i ett
enda svep över den lilla stigen som är så ålderstigen så
att ingen vet var som stegen togs i den börjans kastby

 

Som det for ett lugnt och även av sådan fart i det som
var i den strandens början där fotstegen hade för länge
sedan fått sätta spår i det som var av en fot som hade
vandrat så länge i den  platsen som var i en enda och så
tillbakablick där ingen visste att det var av hågkomst endast

 

I det som kommer och far över den stora vägen som bär på märken
efter det som är ett enda svar på varför det kommmer och går
det som är där spåren efter en vagn stilla viner och far när som
får molnen att sätta avtryck av det som är kommet som en
vinby där allting är så vackert så att synen bedarrar allting i dess närhet

Sedan så kommer det en sådan finstilta och finstämd vindpust som
är och förblir ett enda svar på varför det blåste till när som det
var och blev ett enda virvlande av de enda och sanna där ett ord
var att ingen förstod det att det svaret som är att fråga inget men
bilden vände och det som frågades var; var stod du när det blåste

 

Svaret kan vara annorlunda men ingen vet egentligen att stå stilla
när som det viner runt dig och du inte kan står still utan måste röra
på et sättet som var i början av all text som är att vara och inte se
att det finns en nyans av det som vinden eller stormbyn tar tag i där
toppen av en bergskam där molnet ligger tätt och skymmer skikten

 

Det finns en del av allt i allting som bär en tyngden som finns i det stora sfären som cirkulerar över himlafästet. Där alla ögon som vibrerar och som skakar till när berget får en sådan höjd att ingen ser det som är sett i den stilla vinden. Där det blåser och far det som finns mellan alla dessa träd som står så raka och så bruna gröna i sin fägring. I det som sedan kommer är att inget är så tillsvidarekommet som den lilla delen av allting som finns i den stora och enda horisonten. Där är även det som är mellan allt som skönjer den breda landskap som växer och väver ett nät som är så tunt att det nästan försvinner. I det som endast är att komma vidare på den stigen som leder till landet ingenting. För där är det så varsamt tillrättalagt att stenarna som finns är så tyngda av mossa. Som är så våta av det regnet som har så starkt och så häftigt regnat över den skogen som är stängd för dem som inget vet om naturen. Och det är att det även är så öppen för den som vet att öppna det som är stängt i det som dörren i skogsbrynet är så gisten av alla som har sett årstiderna fara förbi. Sedan kommer det an på dessa som även är av den liknelsen att inte bära det som är av sådan kraft att allt avstannar i den lilla och stora öppna ängen. Där blommorna för länge sedan har uppgått till att vara så vissna och så små att dem inte är av det vetot att anbringa doften av dofterna längre. För det som strilar mellan alla växter som sträcker sig upp eftr att varit i myllan och vilar i det som är att vara ett endan satt sätt där första blomman är en sista. Som bär det som är att vara gångbart och så av det satta sättet att inget finns att se i den himmel som glänser i sjön. Där vattnet som guppar upp och ner är att vara dessa vita små gäss som vippar i det kalla vattnet. Som är så stilla i sig så att ingen har sett att klippan som vilar mot detta vatten endast är av den delen att avskalas så sakta att inget finns att bese. I det som är att gå runt en sjö är som att övervinna rädslan för det gångbara elementet. Jord vatten luft som är att vara ett enda sant och riktigt sätt mot den som är så vag i sitt sätt så att det inte kommer an på att vara nära något. Där att vidröra det som styr och som som beter sig annorlunda i det som är att veta att inte veta men att tro på det som inte finns. För att vagt se något är som att se igenom ett rutnär där varej ruta är ett liv i livet. Och det betyder att vara så stark och även visa en svaghet för det som är satt ur spel. Där det första spelet är att vinna men att även kunna förlora för att resa sig igen och inse att det finns den del regler att följa. Där den första reglen är att var finns allt som är så enormt viljelöst så att det kommer an på att vara ett enda och vist sätt. Där visheten är en dygd som bär alltet i sin stora cirkel över kosmos som är där allting kan spegla sig mor jordens yta. Där solen som skiner och lyser så starkt och värmer allt som skall vara av värme i det som är i jordens alla hörn. Och där som det inte finns något som heter en varm hand kan det inte vara menat att solen skall värma den handen. Som är av den kalibern att den som ser den handen endast kan få det som är så kärleksfullt i det som öppnar sig för kroppen. För kroppen och det som är det övriga i den värld som så månag kroppar rör sig fram och tillbaka i alla dess dagar och nätter. Där den enda och sanna är att ingen vet när det sker en förändring i det som är världsalltets sista utpost. För det som vaknar upp i det som är ur den långa sömnen där det kommer an på att vara så ren i tanken så att ingen ser vad som är osant. För den första sanningen är att vara ett enda och så vidbrett ansikte så att ingen kan förstå att det finns några baktankar i det som är att tala vitt och brett om allt som rör livets uppkomst. Så slutligen för att anföra det hela i det som är att vinna en kamp mot sig själv i det som kommer och är att vara så ärlig i sitt beteende att ingen kan tvivla på detta. Så för att tvivla kan vara att inte riktigt ha hittat hem och att vara så irrande över det som försiggår runt om dig. Där det enda är att hitta och att förstå sig själv i det stora hela som är att vara så enträgen när som det kommer an på att vinna slaget över det som så aspektlöst är att förtvina i sina anleten.