Dittan och dattan

 

 

För inget är så viktigt att veta som att det finns en genväg som är den som går överallt . Och den genvägen leder alla bort från det som är att inget veta om det som försigår nu. Och det är här och då som det kommer en väg som kan vara kantad av både det ena och andra som finns i diket som är där allting finns att hittas i. Och det som kan hittas är det som är så stort och samtidigt så litet men att hitta det som är guldkanten på tillvaron är att hitta den stenen som bär på alla minnen som finns. Så för att stenen inte skall komma bort så släpp den inte och se att den kan följa dig igenom livets alla hörn som passeras i det som är att inte vara den som inget känner till om detta. Men ett skall förstås att för att hitta tillbaka till den vägen där som stenen fanns. Så skall alla vägar vara öppna som är dem som skall visa sig för alla som vill se att alla vägar är dem som leder till det inre som är där som alla stenar som hittas i livet kan bevaras i. För ingen är den andra lik i det som är att inte heller veta att det finns en stenväg som leder till det stället som är där allting finns som är tänkt i den tanken som är så stängd ibland. Men kan öppnas upp om det kommer en ny och slingrig vägavsnitt som leder till den stora stenbumlingen som är där allting talas i sådan tysthet så att allting kan avstanna i ord som inte sägs och som inte menas. För inget är som det en gång var sagt i det som även är tänkt. För att veta det som är menat och förstått i det som tanken bär fram så måste allt finnas framför allt. Som är att vara det som är för ingen vet att det är det som är av det som avstannar i den stunden som är. I det som är och inte som det borde vara i det som är i allt som kommer förbi allt som är och som är kvar i det som är allt i det som även lämnas. I det som är att kvarstå i det sanna utbudet som är att vara ett och av allt som ingen känner till. Så för att känna till det så måste det vara så tillsagt och så tillmenat att inget är så av det värdet som är att vara ett enda av allting som även bär på den som är den största av dem. Och det är den finaste och grannaste som skimrar när som den visar sig i den glansen som är där allting är av det svarta. Och det är att inget kan vara av den graden som är när den så av den ofärgade som är att det kommer fram när den stryks på och den visar sig vara ett enda sant sätt som är att tillstå allt som bevarats har. idet som så även lyser överallt som det finns det som är av det enda och av det som kommer och går igen och åter.