Det inre vetandet

 

 

Det finns ingen mer än dig i det som är du. Och för att du skall finnas så finns du i det som är ditt inre vetande. Så ingen vet dig egentligen mer än du som är du. Så är det och ingen vet dig mer än att du förverkligar dig själv i dig som är ditt i dig. Så återigen ingen vet och ingen förstår om det som är du så strid inte men strid om dig i det som är stridens inre kunskap om ditt liv i dig. Så för att kunna det så måste du veta det att ingen är du men alla är dig i det som är ditt liv som du så enformligt lever. Så finn dig själv så finner du kanske sanningen om det som du mot förmodan bär på. Och det är det som är en enda sanning som är som finns för dig och det är att du inte skall söka i det yttre som är en illusion av det som du lever här och nu. Så för att se det som verkligt är så måste du veva ett varv till som är där som du ser allt som är dig. Och i det som är det varvet är inget mer än det enda som är att veva är som att föra spaken framåt i det som är det som finns och är i ditt innersta i dig. 

 

För det som sker sedan är att inget kommer som inte är det som skall vara för det som är att inget heller är det som inte är dig i det som du ser dig i. Och det är att vara den som inget vet men försöker förstå det som är så svårt så. Och det som kommer fram är det som är det svåra som är att varför finns inte alla mina jag i mig när jag behöver se dem. För jag ser dem i det som är att vara det som är mitt men jag blundar ibland för jag vet inte att se dem kan vara av det sättet som sitter i det som avspeglar allt som är mitt. Men att se det finns det ett som är sant och det är att vara det som är att inget veta om det sitter närmast mitt som är där allt är och som existerar i det som är ett sant begrepp om mitt. För att förstå det så måste det till ett svar på den stilla undran och det är att vad heter allt som är mig. Men det som är mitt sannaste namn är det som jag bär i det som är mitt i mig och det är det som fanns när jag bekom mig i det som var himmelskt öppnat upp. För det som sedan föll var det som var och kom som det kom och som det sedan försvann i det som är och blir det enda av det sanna som är det som jag bär i mitt sköte. Så även det att det finns en man som kan vara den som vet sig och som kan vara den som vet att finnas i sig är som att inget fatta men att det finns den som vet det. Och det är den som står närmast i allt som finns i det som är livets skeendens ögonblick. Men inget ögonblick är den andra lik så för att se det förvandlas så måste det till ett oförvanskad och en oskyldig bild av det som är du i skepnaden av en människa.