Beryktelsens framåtskridande sidoblickande

Kampen om det som är att vara en enda delning av alla delningar i det som är att bli en del av allt i det som finns och är sant men även osant när ögon möter ögats öga. I det som kommo och som varo det enda och så sagda av alla meningar som börjar på jag existerar inte men är. Så för att inget skall gå förlorat i det som är i den sandlådan där alla barnens spadar är gula med vita skaft som har omtagits i så många generationer så ingen spada är mera med oss. I det som är att vara alla sandhögar som har tillverkats i dess hinkar som är som små borgar med alla blickar fästa i det som är tornen som bär på alla flaggor som vajar för alla vindar i vindens hastighet. Förskansa allt i det som är bygd av dem stenbumlingar som är gråa och som är vita ibland men mest gråvita i sig när som dem möter den torvmossa som är blöt och kanske väldigt våt i  sig i sin gömma av alla småstenar som är stora ibland. I detta nu sprid ut att allt är så kommet förbi den största av alla stora skogar som har toppar som har stora blänkande ögon som försvinner ibland i försvinnandet sista lilla men ändock och ack ack så förvriden i sig. I Grenklykan i sig i stenklyvning i alla stenavsnitt i sig i sitt som är luden är av alla gågna år. För nu så vet väl ingen vad som är skogen egentligen i sig när som alla blickar vrider och vänder sig i det som att vilse gå ibland i det som är så vildvuxen i urskogens mittavsnitt i allt i alla mittersta av sydöstlig riktnings riktenhet. Där alla ser att intet är inget om intet är någonting i det som kastas fram och tillbaka i alla sidokast i sitt tvärsnitt i tvärta och så snärthet satt sidabild i sig i allt som är tvinnat i runda bålar i bålens stund.

Förgås icke men förgäves kan allt ske om ingenting kan stanna upp i det som är att vara tillkommet och uppsluppet menat i det enda och så av sannhet sett i det som kom och som förevigades i blödande av blodet i kroppens kropp. Förtvivlans stund är den som är så i den milda grad befunnen låst i det som är tvinnat i så stora trådar i att ingen tråd är den andra lik i slutändan där all färgade trådar är lila eller inte lila. För inget är befunnet i det enda och det stående ståndpunkten där allting kan vara så i den milda gra försuttet i den stora länsfåtöljen som är så nedsutten av alla som suttit stilla. I sina dagar i sin långa tider då golvet har slipats till en grop och inga fötter hittar det som foten fot. Och det är att inget kan om det vill sär så illa vara att gröpa en grop till i alla dess tillblivande stillhets anklar. Där den finste är den som avger en sådan springande väldoft att inget av dess dofr når fram till någon som är den i kanten av alla stegar. För att gå över den första stegen så måste alla dessa vara så snidade att ingen pinne kan avsågas i det som är livet bortom det som skiner och blänker i Guds himmelska höjd där stegens första klyvenhet är att ingen ser och inge hör när den avsågas i tankens tankebana.