Berättelsen om blommans skönhet

 

 

Det fanns det som är att vara det enda som kom och sköt upp i den jord som kom att få det att vara ett enda av det livfulla som är att försköna tillvaron i det yttre. Som är och som blir ett enda och så menat att inget kan vara mera så av det som kom och som levde och som levde för att allas ögon skulle se att det fanns ett liv bland allt som är. För inget är av det som så sakta finns i den platsen som allting kan om så av det varligaste händer odla fram den växten som skall blidka alla som vill se att växten förskönar allt. Som är att finnas i den inre och i den innersta av alla botaniska gårdar där allt kan fås att vara en bild av dessa ögon som ser allt i allt. För inget är som den skiraste av dem som vajar och som så stilla i vindens sol och även i det som kan piska runt när som blomman får vika sig i dess kaskad av kastbyar. För den enda och av dem så få som är dem som så skönt och vackert visar sig för den mänskliga som är att få alla att vända sig om och få en stund av inre upplevelse av dess blomsterstjärna som öppnas upp. Se allt som så vackert svävar runt i dess rabatt och även i det som vilt är. Som växer i den skog och i dess äng som är och finns i det som är av jordens innandöme kommet. För inget är så kommet som det som av egen vilja vill upp och visa sin skönhet i dess natur som är så vildvuxet och så av rent sätt att inget kan plockas som dem som är att plocka en bukett av dessa. Se att det finns och är en sådan stillhet även när som den blomman som är den av allas dessa färger som belyser sig i solen som sänder sina strålar mot blommans pistill. För inget kan så vackert vara när det skiner i den färgen som är den gula som solens inre kärna. Och där finns även det som visar sig i den morgonnyans som är då dom första av allt kommer över den stilla horisonten som öppnar upp allt. I det som även är där allting kan komma att väckas i den blomman som visar sig för alla som vill se och som vill även känna den sköna blommans söta doft. Den enklaste blomman kan vara så given en skön upplevelse att inget mera är att glömma när det visar sig i det som är i den dikeskant som det växer så av vildhet. Så allt som finns och är kommer att vara det som är så av det sedda som allting är att väcka det som är att vara en bildlig skön upplevelse. I det som ögats öppenhet i det fagra och så av blomstersäng given bild av det skönaste som finns blottat. Så den innerhet som det finns i den sanna naturliga och så av sköhetsupplevelse som är där det är så vacket i det som växer och frodas i allt som är så sant. Så för att se att det finns ett av dem så finns det flera av dessa som är och som blir i den natur som är så verklig i sig att inget mer finns egentligen som är så vackert. Som att finnas här i detta som är även den odlade som kan vara så av en storhet som människan ser och som allt kan även känna dess innerhet i dess klara och fina doftrikedom. För inget kan vara så oförvanskat som den blomma som inte kommer upp men som spänns av sin inre kraft som är att komma upp och se att det finns och är så kraftfullt i sig. I det som är att växa där som ingen blomma egentligen skulle kunna komma upp. Men av egen längtan att visa sig för allt som finns och är i dess skönhet som finns i den natur som är och kan vara stängd. För att inse att det finns och är blommor som växer av egen frihet som är där det är och finns det som kommer upp det som är kommer som ett enda skott. I det som är så torrt att det egentligen inte skulle finnas det som är att vara dessa skönhetens värsta blomma som lyser av en inre kamp.  

 

Blommans yttersta öga

 

Se att blomman som ses skall avge det som finns i det

som skiner när som den visar sig i den jord som är 

början på livet som är den växtens sanna och så av

återkommande är när som det far en vindil mellan allt

som är återgiven i allt som finns i dess återkomst

 

För att det skall vara av den fågelsång som sänder det

som av den blommans blad finns i det enda och av

det sanna som är kommen som ett blomläte och det

är när skönheten kommer igen och avger det som 

endast är av det blomögats öppenhet

 

Så för att skenet en afton som är då kvällens sista och

av det blomrikaste kommer att vika sig i den stilla

solnedgång som är då alla av dem blommor går till

det som är att stänga och att avge ett löfte om att

visa sig i det som är då det så sakta gryr åter